Jag har så svårt för att läsa, kanske att det är dags att ge upp? Ibland tänker jag, är det verkligen värt allt slit? Kommer jag att klara mig igenom allt? Men jag vill verkligen inte hoppa av, jag vill gå klart, jag vill få min utbildning men hur i hela fridens dagar ska jag klara mig igenom allt??
Jag måste läsa, intensivläsa för att överhuvudtaget ha en chans att klara tentan men jag hittar ingen motivation och jag kan helt enkelt inte koncentrera mig. Jag orkar bara inte och jag fattar helt enkelt inte vad jag läser!!
Lillan har det svårt, hon vill inte bo varannan vecka utan snarare några dagar i taget, en kortare period. Hon saknar den andre för mycket ... stackars liten. Fan att hon ska behöva gå igenom det här, jag skulle offra allt för att hon skulle slippa!!!
Hon verkar inte ha så stor lust att göra något förutom att leka med kompisar. Undrar om det gör ont i henne, att hon saknar sin familj vid "familjetillfällen" och därför väljer att avstå? Jag vet inte hur mycket jag vågar pressa henne heller. Jag tycker att hon emellanåt verkar helt slut och trött, att hon bara behöver ta det lugnt ... jag är verkligen orolig för hur hon mår! Vad ska jag ta mig till? Jag känner mig så oerhört ensam i detta!
Idag när du ringde blev hon så glad, efteråt blev hon ledsen och arg. Arg för att hon ska behöva bo så här, arg för att du flyttade, arg för att vi inte längre är en familj, arg för att vi inte kan prata, arg för att hon inte få ta med sig sina saker som hon vill ... Stackars, stackars barn!!!
Hon försöker verkligen att acceptera och gilla läget. Hon vill tycka om "flickan", hon vill tycka om att bo hos mamma, hon vill tycka om att bo hos pappa, hon vill acceptera och tycka om att mamma och pappa är separerade ... Egentligen så är hon så otroligt ledsen och krossad av allt som har hänt! Det har varit och är mycket för henne att ta in och förstå. Allt som har hänt är så stora saker och det har verkligen påverkat henne. Hon brukar ofta säga till mig att - Mamma jag är alltid ledsen inombords för att pappa flyttade, att pappa träffade "flickan" ( hon säger hennes namn) och att morfar blev sjuk och dog, men jag tänker inte på det, för då går det bättre! Detta är ju inte alls bra, att redan vid 8 års ålder lägga locket på ... att bara gå vidare utan att våga känna och försöka förstå. Tänk att vara så liten och inte våga sörja högt för allt som hon går igenom ... Mitt hjärta blöder ...
Jag saknar det vi hade, jag saknar fortfarande oss ... jag saknar det jag en gång trodde att vi hade ... Jag skulle kunna göra precis vad som helst för att få tillbaka det ...
Men samtidigt så vet jag att det inte var på riktigt, att du aldrig kände det jag kände, att du aldrig helt var min ... att det vi hade endast var en fasad av lögner. Det gör så oerhört ont ... Kommer jag någonsin att bli hel igen? Kommer jag att våga lita på kärleken? Kommer jag att våga satsa på något nytt?
Med facit i handen vet jag att det var det bästa som kunde hända, för att jag skulle få upp ögon för vem du egentligen är. Annars hade jag ju levt kvar i en falsk värld ...jag har så svårt att ta till mig allt, svårt att acceptera att den personen som jag älskade så otroligt högt, innerligt och ärligt inte finns längre och egentligen aldrig har funnits ...
FAN FAN FAN vad det här är svårt och det gör fortfarande så fruktansvärt ONT!!!
Varför är det helt plötsligt jobbigare nu igen, jag trodde att det skulle bli lättare med tiden men saknade verkar bara bli värre ... är det för att det märks mer på Lillan nu? Är det därför som det är jobbigare? Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag ska ta mig igenom detta en gång till, min reservtank är ju så gott som slut ...
Jag saknar pappa så det gör ont i mig!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar