Idag flyttade min älskade sambon så det innebär att jag är singel ... jag har mist den finaste underbaraste personen som har varit mitt allt i nio år ... jag som trodde att det skulle vara vi för alltid ... men nu är det över "på riktigt" och äntligen är det offentligt, det känns så skönt att äntligen få släppa ut allt!!!
Samtidigt som det är så sorgligt, hemskt och så oerhört fel. Varför var jag inte värd en andra chans? Varför vågade du inte sattsa? Varför ville du inte ge oss en andra chans, du hade allt att vinna och inget att förlora ... en förälskelse är inget stort, de går över ...
Varför väljer du att måla allt "vårt" i svart? Varför väljer du att enbart se mina brister? Varför ser du på vårat förhållande i svart? Vad är du egentligen rädd för? Vågar du inte gå annars? Kan du inte lämna ett förhållande som är bra och erkänna att du har träffat en annan och att det är pga det som du väljer att gå? Måste du ge mig skulden precis som du gjorde när du träffade mig? Allt känns som en repris, du kallar mig för samma saker som du kallade henne för, du ser på mig som du såg på henne, du ger mig all skuld som du gjorde med henne. Jag och hon har helt plötsligt samma fel och brister och du står precis som nu helt utan skuld ... du har även denna gång råkat ut för ett psykfall, en galen kärring ... Det är så synd om dej, igen!!!
Du tillät dig själv att känna något för en annan. Du gjorde ditt val och du valde bort din familj ... du tog allt och utsatte mig för så mycket. Hur tror du att det har känts i mig varje gång som du har åkt till henne? Allas nätter som du har varit hos henne och jag har legat och väntat och varit livrädd för att lillan ska vakna och fråga vart du har varit? Du har träffat henne sen i mitten på februari samtidigt som du har varit min ... jag har ju också legat i din famn ... jag fattar inget ... vi som funderade att gifta oss när du fyllde år i februari ...
Jag kommer alltid att sörja, jag kommer aldrig att förstå ... Jag hade kunnat gett allt för att få en chans och jag trodde verkligen på oss och de gör jag fortfarande ... Hur ska jag ta mig igenom detta??? Jag vet nu att jag har många vänner, många som finns där för mig och vill hjälpa och stötta ... Jag vet att jag kommer att klara mig ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar