Jag funderar på oss ... vad hade jag kunnat gjort för att undvika att vi skulle ha hamnat här? Det jag vet är att, när du väl hade fått napp hos en annan kvinna (i detta fall en flicka) var det redan försent, precis som det var när vi träffades...
Det är flera av dina vän som har sagt till mig att du kan inte må bra, du kan inte tillåta dig det, att du har så dålig självkänsla och självförtroende och att det är orsaken till att du gav dig på mig, att du lämnade mig innan jag skulle lämna dig. Jag skulle aldrig ha lämnat dig, för mig var du den enda! Och jag är än idag övertygad om att hade du velat satsa på oss så hade vi fixat det, de vet jag! Anledningen till det är att vi har upplevt den sanna, djupa riktiga kärleken och dessutom utsatts för många prövningar som vi hela tiden lyckades ta oss igenom ... Du kommer alltid att ha en speciellt plats i mitt hjärta, trots allt ont du har gjort! Så egentligen handlar detta inte om mig, jag hade inte kunnat gjort något det vet jag MEN jag kan inte låta bli att fundera ...
Det jag skulle ha gjort från allra första början är att inte låta allt gå så fort men vi var ju så kära så det gick inte att stoppa, ingen av oss hade upplevt eller känt så här förut och vi var så säkra på att vi hade hittat rätt, att vi var menade för varandra.Vi var för förälskade för att kunna se alla faror och risker med att gå för fort fram. Idag ångrar jag det! Om vi bara hade väntat ...
Jag vet också att jag aldrig skulle ha lagt mig i för att försöka få dig att samarbeta kring junior med ditt x ... men jag kunde inte bara så och se på hur dåligt han mådde och hur illa ni gjorde honom. Jag har alltid velat honom det bästa och jag har verkligen försökt fått dig att inse att det faktisk var han som fick betala ett otroligt högt pris på grund av att ni inte kunde samarbeta. Lika så med de två stora barnen, jag har bönat och bet om att du skulle behålla kontakten med dem, att de skulle tillhöra vår familj och att de skulle acceptera mig och mina flickor. Idag ångra jag detta jag skulle inte ha lagt mig i. Jag skulle aldrig ha kämpat så för att försöka få känna samhörighet med dem. Idag förstår jag varför de aldrig riktigt accepterade mig, det var ju jag som kom in och förstörde deras familj... men det visste jag inte då. Erfarenheten gör en vis!!!
Varför accepterade jag att vi arbetade emot varandra och varför accepterade jag att arbeta heltid och samtidigt läsa på heltid, att vårt sociala liv dog ut mer och mer ... Jag skulle ha bytt arbete och sen när jag valde att börja studera så skulle jag ha sökt tjänstledigt på heltid.
Jag skulle aldrig ha accepterat att leva med min smärta, det har påverkat mig enormt mycket och det har tagit på krafterna ... jag skulle ha sökt hjälp!
Framför allt så skulle jag inte ha accepterat att du tryckt ner mig, att du har tagit över, att du faktiskt har utsatt mig för psykisk misshandel. Jag skulle aldrig ha accepterat att du kände dig i underläge men jag såg inte då hur allvarligt det var. Vi skulle ha sökt professionell hjälp! Det är faktiskt många par som går på samtal hos familjerådgivningen och det hjälper.
Jag skulle varje dag ha bekräftat dig, talat om för dig hur mycket du egentligen betydde för mig, att jag under resans gång hela tiden har älskat dig djupt och att, du inte alls behövde känna dig i underläge, att jag såg upp till dig ... Men jag förstod inte då att du har känt dig så liten och rädd!
Hur kan jag älska någon som medvetet har krossat mitt hjärta och dessutom svek mig när jag behövde honom som mest???
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar